En klok person sa till mig när jag tränade upp mig för att springa en mil att 10% är kondition och 90% sitter i huvudet. Tror det stämmer. Fixade milen efter det. Man är så invand i tankebanor på vad man kan och inte kan och hur man ska och inte ska vara. Jag började efter min skilsmässa för några år sedan att söka den andra halvan av mig själv och med detta menar jag INTE en ny partner utan jag lärde känna den jag är utan någon annan. Var så lost i början och allt bara falerade men sen började saker och ting sakteliga gå åt rätt håll. Av detta inser jag i efterhand att kanske 10% har varit yttre faktorer och 90% sitter i huvudet. Har efter detta fått självförtroendet att jag fixar allt. En skön känsla. Man är aldrig bortkommen för man har ju alltid sig själv liksom.
Om jag döpte om bloggen till "en röst i natten" skulle den nog komma till sin rätta! Jag ligger vaken! Är egentligen trött men har liksom myror i huvudet och den där sovron infinner sig inte. Jag har medicin som ska göra att jag somnar men jag blir helt bananas på den istället. Går tex upp och lagar mackor i köket, ringer upp hjärtat och berättar att jag har vikingar här hemma osv. Första gången trodde jag seriöst jag var på G att hamna i psykos men har efter att ha pratat med min doktor att det inte är ett helt ovanligt fenomen. Men han sa strängt att fröken ska hålla sig i sängen efter medicinintag. Men jag som springer på toa, hämtar vatten, kollar ytterdörren avviker liksom från planen när tabletten verkar och så blir det tok (med stort T). Så nu för tiden tar jag sömnmedicin i yttersta nödfall!
