Alltså om allt på inköpslistan inte är fixat innan bebis kommer så exploderar universum och allt liv dör ut. Så är det! Nu har jag varit duktig och faktiskt fixat det mesta, ok VI, VI vi har varit duktiga. Men nu är det så att vi har några små saker kvar. Dessa verkar inte göra sig själva som de andra nästan gjorde. VARFÖR GÖRS INTE TÄCKEN, KUDDAR OCH SÄNGKLÄDER I UNIVERSALSTORLEK TILL SPÄDBARN?! Får ett smärre utbrott. Har varit inne och ska köpa flera gånger, börjar kolla mått, får migrän och skjuter upp det till sen! Bara det att nu är det typ 7veckor kvar. Vilket är rätt mkt men har nog aldrig varit så här tidspessenistisk EVER!
Här kommer mammasvetet in i bilden. Varför har jag inte samma noggrannhet och välplanerade agenda till mina äldre barn när det tex gäller föräldramöten, kvartsamtal och dyl? Jag vet inte! Men ingen dör liksom av att jag inte går på föräldramöten. Har aldrig heller hört något vettigt på ett föräldramöte och här någonstans har jag missat vad den röda tråden var i detta inlägg.
För att korrigera inlägget här nere👇🏻 Precis all ADHD är nog inte bortblåst...
Fattar ju inte riktigt hur man gör inlägg här längre. Saknar att skriva men gah vad frustrerande det är!
Nu har jag iaf gått in i 3e trimestern, är i vecka 33 och det innebär;
1. Att jag gått upp 20kg 2. Är sjukskriven 3. Är jäkligt trött på att vara gravid 4. Har ett humör som inte är att leka med 5. Allt vad ADHD är är som bortblåst, är seg långsam och tycker normala människor behöver tagga ner lite😂 6. Har spenderat en halv förmögenhet på babyproffsen.
Om detta inlägg publiceras så ska jag blogga mer framöver🤗
Igår blev det inte riktigt som tänkt. Vaknade och trodde jag skulle ha en lång skön morgon i godan ro. Men fick massor av konstiga sms av systers och sedan ett sluddrigt telefonsamtal.
Jag och min syster har båda migrän. Ingen vanlig migrän utan aurabågar, känselbortfall, synrubbningar och hela paketet. Vid ett fåtal tillfällen har vi även fått tillfällig afasi. Detta är sjukt läskigt då det ju även är ett symtom på stroke.
Igår fick min syster det så jag åkte i ilfart hem till henne för att ev köra in henne till akuten. Detta behövdes inte ( vilket jag tyckte var ett väldigt vågat beslut av 1177...).
Men vi satt och pratade och tänkte på annat istället och red ut symtomen sas.
Efter det blev det hem en liten vända för att sedan åka hem till min andra syster och planera ett litet projekt vi håller på med.
Sen raka spåret hem till min bästa killkompis för middag och där blev jag kvar till klockan 00:30.
Alltså träningsvärken är vedervärdig. Benträningsvärk är så stört smärtsam. Att gå ner för trappen hemma är värst. Sen att sätta sig på toa utan att stödhålla i handfatet är helt uteslutet. Det är faktiskt så illa att jag käkar panodil för att kunna röra mig någorlunda normalt. Men detta borde vara en morot för att träna ben lite oftare och verkligen komma igång och köra 4splitschema varje vecka och inte en månad för att sedan ha uppehåll 3veckor och sedan börja om igen.
Det pratas ofta om att en person med ADHD tänker lika mkt på en timme som en normal person gör på en dag. Detta gör mig otroligt intresserad av hur neurotypiska människor tänker. Det måste vara väldigt abstrakt. Alltså om man borstar tänderna, tänker man då "här står jag och borstar tänderna"?
Om jag borstar tänderna på morgonen så tvättar jag handfatet samtidigt och tänker på helt andra saker oftast associerat till att jag borstar tänderna. Tex tandborstning leder till köpa tandtråd vilket leder till ica maxi vilket leder till kösystem vilket leder till apjobbigt vilket leder till concerta vilket i sin tur leder till att jag måste ta min medicin vilket leder till att jag lämnar tandborstningen utan att stänga av kranen och går ut och tar medicin och fastnar då med något helt annat och hör sen att vattenkranen är på och skäller på Tomas att han låter vattnet rinna för att sedan gå in i badrummet för att stänga av och komma på att jag ju faktiskt borstade tänderna.
Jag hör ofta att folk pratar om att de ska krypa upp i en fåtölj med en bra bok och en kopp te. Detta låter väldigt mysigt i mina öron men det går inte. Jag sitter där i fåtöljen och försöker fokusera på att att läsa och ha det mysigt men jag kan verkligen inte. Jag kan inte börja läsa en bok alls bara sådär och om jag fastnar i en bok så börjar de oftast med att jag läst baksidan för att framsidan var fin för att sedan bli intresserad och läsa epilogen och om den är intressant läser jag sista kapitlet och om det i sin tur leder till frågor hur det hände så börjar jag läsa prologen och om det mot förmodan fortfarande är intressant så läser jag hela boken men då sträckläser jag och går runt hemma med boken framför näsan och kedjedricker kaffe under tiden.
Av allt som behövdes renoveras i huset så är vi klara med köket, nästan! Detta har tagit rätt lång tid och man blir minst sagt mätt på den röra man lever i när man renoverar. Det är bara någon form av stänkskydd som ska upp kvar.
Så här såg det ut i typ två veckor...
Men jag är sjukt nöjd med resultatet! Det blev nästan exakt som jag föreställde mig det i huvudet.
Nu har vi gett oss i kast med sovrummet. Lite mindre kaos än köket men jag lider av att leva i denna röra!
Men om det blir som jag tänkt det så kommer det bli sjukt snyggt😙👌🏻
Jisses vad trögt det går! Trodde på fullaste Alvar att jag skulle plugga om jag åkte hem till syster och drack kaffe. Har suttit med datorn och boken bredvid mig i två timmar nu och boken stirrar fördömande på mig. Varför är det så svårt när man måste? I vanliga fall läser jag gladeligen boken av eget intresse men så fort jag måste så skriker varendaste cell i kroppen "vill inte ska inte gå inte"!!!
Håller på att återhämta mig mentalt efter missfallet. Fysiskt är det inga problem. Försöker att inte gå ner mig i det och blicka framåt och fylla min tid med träning och kost istället.
Vet ju inte hur länge det tar till nästa gång och man måste ju leva under tiden.
Valde nämligen att inte teckna nytt gymkort när vårt gym konkade i augusti. Mycket för att jag ev kunde bli gravid. Men det är bara att inse att detta kan ta tid så jag orkar inte ha träningen pausad längre så nu kör jag.
Startade idag med att lägga om kosten som jag brukade förut och byggt upp ett splittschema som funkar med de redskap jag har hemma (tänker inte köpa nytt kort nu även om jag föredrar att ha ett gym). Men behöver införskaffa bänk, skivstång och lite fler vikter sen klarar jag mig men håller tillgodo med detta nu.
Jag hårdstartade med ben! Lika bra att ta smärtan på en gång så är det över sen! Tror inte folk som inte tränat ordentlig styrketräning förstår vilken smärta det handlar om när folk klagar över träningsvärken efter ett ordentligt benpass😂
Idag har jag gått mellan rosa fluff i morse till att att tårarna bränner på kinderna sen till ren ilska. Det handlar om det fruktansvärt tabubelagda ämnet missfall. För man kan prata fritt om nästan allt som är tungt, cancer, död, psykiskohälsa och you name it man är stark om man pratar om dessa ämnen. Men återkommande missfall? Nä där slöt sig musslan... Jag är rätt trött på både det faktum att folk frågar när vi ska skaffa barn och inte fixar svaret (jag är en ärlig person och svarar ärligt på frågan), sen är jag galet trött på lyckan när varje jäkla graviditet slutar i sorg. Men idag blev jag mer arg än ledsen! Jag VET att vi är många som inte blir gravida på första försöket och som inte får behålla graviditeten när vi väl lyckas, frustration och hjälplöshetskänslorna detta medför är hemska men varför pratar ingen om det? Det är ju psykisk terror!!! Men idag är en mörk dag för oss. Men måste det vara så hemligt, varför, för att det är ett kvinnligt problem och ska stoppas under mattan?
Jag är ett monster, det började med en enorm irritation på andra människor i fredags och har bara eskalerat!
Jag hör mig själv stå och skälla utan att jag riktigt reflekterat över varför jag blev arg, sen börjar jag skratta över hur bissar situationen är men då börjar Tomas lättat också skratta och då svartnar det igen och jag blir arg igen på att han tycker att jag är så överdrivet sur att det är skrattretande...
Jag är irriterad på precis allt och alla. Nu är det bara nära och kära som fått sig en känga hittills som tur är.
Eller, förutom en väääääldigt pedagogisk mamma framför mig i kassan på Ica som slöade ner hela jäkla kösystemet då hennes unge skulle säga vad varendaste matvara som skulle upp på bandet hette (de fastnade på att ungen inte fattade att gurkan var en squash) där jag tillslut bara var tvungen att storma ut i en mindre scen mumlandes väl utvalda ord.
Sen en tant från en hjälporganisation som råkade plinga vår dörr precis när vi skulle äta nu i kväll (min nya favvoritsyselsättning btw...) hon var lite väl gåpåig i dörren och Tomas lite väl mjäkig så jag fixade det inte utan stormade upp med käften full med mat och fräste att vi äter faktiskt middag och drog igen dörren framför tanten med en smäll..
Så jag har förvandlas till en hondjävul och visste jag inte bättre så hade jag nästan trott att Tomas är lite rädd för mitt nya rara jag. Jag ska faktiskt inte hålla det emot honom, jag är nästan lite rädd för mitt nya rara jag...
Mitt enorma behov av att skriva yttrar sig i att jag startar små projekt där jag skriver och sen skrivs det på Facebook, sen skrivs det lite på forum och sen nu även i form av skolmaterial.
Jag är en dagdrömmande skrivande personlighet och jag behöver en blogg. Inte för att lägga ut mitt någotsånara semiavenssonliv till allmän beskådan utan jag behöver skriva och jag behöver posta det jag skriver klart. Det är lite som att skriva ett öppet brev till sig själv. Jag behöver bara göra det!
Men jag kan inte nicha min blogg då jag inte kan specificera något intresse. Ibland tränar jag massor, ibland står jag i köket i någon månad och älskar matlagning, ibland är det inredning sen politik för att sedan bli en period där allt bara suger och man undrar vad meningen med livet är. Men så är det när man har pippilångstfumpsjukan! Felet är att jag alltid känner att jag måste nischa mig och när mina intressesvängningar gör sig påminda så känner jag att jag måste skriva det någon annanstans.
Nu skiter jag i det. För om jag inte missminner mig så skulle detta vara en Vanilla-blogg och då är det så det är😊🤘🏻👊🏻
Jag har aldrig varit på charter förut. Jag har faktiskt aldrig rest till en turistort öht.när jag varit utomlands har det varit för att hälsa på släkt och familj.
Hjärtat som är mer van med detta tyckte att vi skulle åka! Faktum att jag hatar att flyga men jag har världens bästa läkare som gav mig några sobril så flygresan gick super enligt mig (Tomas tyckte den gick mindre bra med en flickvän som både tagit sobril och druckit vin och som fnittrade och pratade med allt och alla om hur farligt det är att flyga😁🙈).
Men nu är vi här iaf! Maltaär helt ok inte så mkt att göra mer än att vi älskar hop on hop off bussarna och har åkt dem två dagar i rad. Men hotellet är verkligen skit. Vårt rum får översvämning när man duschar och sängen har ingen bäddmadrass och detta hotell ska vara helt ok med 3,5 stjärnor. Dessutom luktar det mögel. Maten ska vi inte tala om. Har levt på frukt och hamburgare. Frukosten på hotellet ser jättefin ut men inget smakar som det ska. Det ser gott ut men sen smakar det skit! Luftfuktigheten på ön är hög och att platta håret är slöseri på tid! Jag är krullig efter 20min😩
Jag är inte särskilt äventyrligt lagd PC-världen är inget jättefanav att resa.jag gillar faktiskt inte att resa särskilt mycket. När jag välskapt resa så gillar jag att åka till platser jag resandet på.
Malta är inte en av dem. Men det har ändå varit mysigt med sol och bad och att vara borta från alla "måsten".
Tomas tycker att SVT borde spela in ensvensk version av "en idiot på resa" med mig i huvudrollen. Jag är tydligtvis Sveriges svar på Carl Pilkington.
Jag har blivit Svensson! Jag bor i ett radhus på landet 9km från Västerås, med sambo, barn, katt och kombi:-) Haha skojade bara! Alltså inte att jag gör det, men jag tror aldrig någonsin jag kommer kunna titulera mig som en Svensson😂 Jag har för mkt ADHD för det.
Anledningen att jag inte skrivit på ett tag är att det hände något väldigt tråkigt i vårt liv för några månader sedan som tagit upp en hel del av min tankekraft! Ett sent missfall. Går ofta in här och startar ett inlägg och sen kommer känslan av ovilja att skriva och jag stänger ner. MEN NU VILL JAG SKRIVA! Saknar att skriva!
Det som händer i mitt liv just nu är att jag har ett jobb jag trivs med! Vilket jag inte hade för ett år sedan. Mäklare, flytt, försäljning jobb och det som hände oss i januari har gjort att det blivit väldigt lite gymandet på sistone. Något jag verkligen vill ta upp igen och kommer göra i morgon😃🎉
Det är väldigt spännande att vara sambo efter att ha bort själv länge. Jag har ju någonstans börjat känna att ensamheten är rofyll och full av möjligheter att göra sådant bara jag tycker om. Än så länge är det dock väldigt spännande att vara sambo. Själva samboskapet känns väldigt annorlunda än förut. Tror att våra personligheter passar väldigt bra ihop och vi gör våra grejer var och en på sitt håll, det är inte den där kvävda känslan av att man måste umgås för att man ska det utan för att vi vill och det är inga sura miner när man vill sitta med mobilen en hel kväll istället. Kravlöst!
Sen är det en väldigt skum känsla att vara sambo utan barn på heltid. Minns när jag fick barn.
Gräset är inte alltid grönare. Det är snarare så att jag planerar allt jag vill göra med barnen när de är hemma ist.
Trädgårdsarbete
Jag skulle nog aldrig någonsin kunna sett mig själv göra trädgårdsarbete förut. Men jag är otroligt duktig på att avfärda saker som lame, töntigt och tråkigt. Faktum är att jag älskar det. Vår trädgård har förvandlats från en katastrof till hmm en mindre katastrof. Har fastnat för rosor och barnen och hjärtat har planterat tomater, chili och kryddor. Så trädgården är faktiskt otroligt mkt roligare än jag tänkte från början och det faktum att hela familjen kan vara involverade gör det väldigt mkt mysigare.
En klok person sa till mig när jag tränade upp mig för att springa en mil att 10% är kondition och 90% sitter i huvudet. Tror det stämmer. Fixade milen efter det. Man är så invand i tankebanor på vad man kan och inte kan och hur man ska och inte ska vara. Jag började efter min skilsmässa för några år sedan att söka den andra halvan av mig själv och med detta menar jag INTE en ny partner utan jag lärde känna den jag är utan någon annan. Var så lost i början och allt bara falerade men sen började saker och ting sakteliga gå åt rätt håll. Av detta inser jag i efterhand att kanske 10% har varit yttre faktorer och 90% sitter i huvudet. Har efter detta fått självförtroendet att jag fixar allt. En skön känsla. Man är aldrig bortkommen för man har ju alltid sig själv liksom.
Har flera gånger gått in här för att skriva, men sen bara ger jag upp. Det är mycket som hänt på sistone. Uteslutande bra saker faktiskt. Men jag känner att skrivlusten liksom infinner sig med jämna mellanrum så nu ska jag försöka starta upp igen. Här kommer en uppdate...
Senast Jag skrev hade jag fått nytt jobb. Ett jobb som jag vantrivdes på så pass att jag efter 3månader tvingade vårdcentralen mig att sjukskriva mig pga att jag hade migrän flera ggr varje dag. Eftersom jag var så rädd att ringa min chef för att berätta att jag blivit sjukskriven i en vecka så insåg jag att det inte håller. Nu har jag ett nytt jobb, ingen fast tjänst men jag trivs jättebra, slipper söndagsångest och har min mentala hälsa i behåll. Det är så mkt mer värt!
Hjärtat har sålt sin lägenhet efter en ordentligt drive med styling och visningsstädningar var det klart och det gick så mkt bättre än vad vi hoppats! Efter det följde en rätt nervös tid av att hitta nytt boende så hittade vi tillslut ett radhus och efter en riktig nagelbitare till budgivning så vann vi tillslut! Så i mitten av december flyttar jag till Västerås och vi blir sambos på riktigt❤️ Kidzen är jättenöjda!
Ja, en till stor sak! Jag har gått från blond till rödhårig. Något jag i stundens hetta tyckte var en sjukt bra ide... Nu är jag faktiskt om jag ska vara helt ärlig inte alls nöjd! Jag saknar mina blonda lockar. Något som sitter hårt inne att erkänna eftersom så många försökte varna mig... Men nu vet jag! Blondiner har roligare!
Ja, vad är toffligare än kvinnor (även män) som helt plötsligt byter intressen efter sin pojkvän? Typ inget va?
Well, jag har ett erkännande!
Jag har aldrig någonsin tittat på sport. Eller, jo... på hästhoppning för där kan jag reglerna.
Det är nog just det där med att förstå reglerna som gör själva grejjen.
Min käre pojkvän är väldigt sportintresserad och just hockey är favoriten. Så i 7månader har jag nu lyssnat på begrepp som reducering, iceing, kvittering, JVM, allsvenskan etc.
Idag har jag kollat på just hockey och faktiskt uppskattat det mycket pga av att jag ofrivilligt lärt mig reglerna och begreppen för att jag nu hört dem i flera månader.
Men jag skäms! Inte för att jag tyckte att det var kul och så utan för att jag framstår som just en sådan tjej som börjar gilla något bara för att min kille gör det. För nej, jag hade aldrig kommit på att titta på hockey om jag inte slagit mig ner i soffan bredvid honom med min dator, mobil eller bok för sällskapet men ändå halvhjärtat lyssnat på hans prat och sneglat på TVn när det hänt något viktigt i matchen.
Men å andra sidan har jag fått herrn att köpa kläder till sig av mitt favvomärke WESC. Något han nog inte gjort om jag inte introducerat till det.
Så vem skulle inte hitta nya saker när man umgås tätt med en ny person?
Jag kommer nog aldrig bli en renodlad sportnörd men visst, jag verkar uppenbarligen uppskatta viktigare hockeymatcher nu när jag fattar vad som händer i spelet och inte bara att det blir mål...
Nyårsafton blev väldigt bra. Middag vaka och fira in det nya året med alla mina fyra favoriter. Gillar när jag har förmånen att få ha alla fyra samtidigt och man liksom inte behöver sakna någon alls! Idag, första dagen på nya året spenderades med de samma i lekparken och sedan med pizza och soffhäng. Vad gör man annars liksom?! ;)
Vi har under en veckas tid haft besök eller varit bortbjudna oftast 2 olika konstilationer dagligen. Visst är det kul att hänga med familj och vänner men när det blir så här koncentrerat blir det lätt väldigt intensivt. Idag är första dagen på länge där det inte var något inbokat så jag och hjärtat har ägnat oss åt den ädla konsten att bara vara vilket när det kommer till oss betyder att ligga i soffan och kolla på film. Skönt!
Går tillbaka ett år i bloggen och tänker vad livet förändrats på ett år. Tänk om någon sagt till mig förra året att jag denna jul ska fira med systers kolega som jag träffat lite då och då på fester. Hade inte trott på det... Men så är det! Förra årets stora återvändarträff blir dock pannkaka i år. Jag är inte frisk och att dra ut och festa skulle kännas mer som tortyr än roligt men träffa min kära vän Karl ska iaf hinnas med:)
