Fröken Vanilla!

Ligger i soffan och multitaskar med kaffe i högsta hugg. Jag är inte morgonpigg jag är kvällspigg så illa att jag fortfarande inte somnat... Detta är ett vanligt fenomen i mitt liv och har varit sen jag var liten. Jag gör såhär minst en gång i veckan, ja alltså "dygnar" som jag kallar det inget ovanligt men irriterande när man haft några ok nätter. Det som direkt påverkas av det är ju träningen då jag inte kan prestera lika bra utan sömn, maten då jag äter mer socker för att hålla blodsockernivån uppe för att inte slöa till samt att koncentrationen och förmågan att ta sig för saker blir fruktansvärt nedsatt.

Fick för mig att så fort jag hade diagnosen på papper så skulle jag bli "normal". Givetvis vet jag ju att det inte är så men hade nog en förhoppning om att det skulle bli enklare. På onsdag får jag veta mer om medicinstart mm. Jag är väldigt nyfiken på vad den kommer göra och förväntningarna är skyhöga samtidigt som förnuftet säger att jag inte borde ha så höga förväntningar MEN i vanlig ordning väljer jag ju att inte lyssna på förnuftet för det är ju så trååååååkigt!!!