Fröken Vanilla!

Jag tänker och tänker och tänker. Jag har ju vetat att jag haft ADHD länge eller ja misstänkt det allvarligt sedan ett år tillbaka. Men nu med den på papper så känns det mer på riktigt alltså det är på riktigt och det är en så stor sak för mig. Blandade känslor poppar upp ilska, sorg, hopp och glädje. Ilska och sorg är pga att mina föräldrar inte tog tag i detta tidigare. Bägge arbetar i närheten av diagnosen och har pushat för hjälp till mig i tidig ålder lite halvhjärtat då jag var väldigt "i gång" och hade jättesvårt att varva ner och somna även som liten och hade svårt i skolan från start. Varför jobbade de inte hårdare?! Alla lärare som sagt att jag har hemsk handstil, klagat på att jag dagdrömmer, klagat på att jag aldrig riktigt någonsin är bra i skolan mm. FAN ta dem!!! Sorg över alla år där jag kunnat göra vettiga saker på ett effektivt och produktivt sätt som istället blivit pannkaka. Samtidigt känner jag hopp och glädje inför framtiden. Det kommer bli lättare nu med hjälp. Den där pockande känslan av att inte riktigt känna att man är som alla andra har fått ett svar. Nu väntar hårt arbete att få livet på rätt köl igen. Ilskan och sorgen är nog en fas som man går igenom för jag har nog hamnat i någon form av livskris i och med den.
Mycket skriv om detta i bloggen, sorry om det blir enformigt. Men bloggen handlar om mig och detta är vad som cirkulerar i mitt huvud just nu.