Fröken Vanilla!

Har känt mig som tidernas larvpotta som tyckte det var lite jobbigt att säga hej då till hjärtat. Men i kväll fick jag höra om fler som känner lika dant. Ibland är det bra att våga prata känslor så man inser att man inte är knäpp. En annan grej som blev en insikt är att det är jobbigare att sakna för den som INTE ska iväg och det stämmer nog himla bra. När jag valde att ragga upp herrn som trollbundit fröken så var min tanke att gör som du aldrig gjort. Detta medför ju då givetvis att prata om känslor. Har fortfarande svårt att göra det och se personen i fråga i ögonen men det kanske också kommer. Vi adhare är ju väldigt väldigt känslostyrda människor och att dölja dem och kväva dem har varit ett bra sätt att kontrolera det, just nu har jag faktiskt ingen kontroll över dem öht vilket är läskigt för man blir ju så stört sårbar vilket jag tror de allra flesta tycker är skitläskigt, men när man får bekräftelse på att man är normal i det man känner så känns det mkt bättre iaf. Man lär så länge man lever...