Fröken Vanilla!

Sitter och plockar med artiklar (tråkfokus på concerta). Funderar kring sambandet mellan ordet enduring i enduring suffering då jag inte får ihop det "bestående" i att hålla inne med känslor och fasaden uppe i lidandet. Muren brakar ju tillslut liksom. Men mycket intressant detta måste jag säga. Sen snöade jag lite in på detta med livsvärlden. Ingen människa upplever en och samma sak på samma sätt. Det är något man oftare bör ha i baktanken när man traskar runt på sin avdelning. Patienternas tillfälliga livsvärld är avdelningen, för sängliggande patienter är det fyra institutions inredda väggar och en säng och personalen blir ibland det enda sociala mötet. Miljöaspekten och bemötandet blir ju sjukt viktig i det. Tänker när man själv sitter på tex banken och väntar på sin tur. Hur man studerar miljön i ren tristess och hur ett trevligt väntrum gör att tiden känns lite kortare.
Men detta med livsvärlden är ju intressant utanför ämnet sjukhus också. Ta en normal standard familj med 4personer då är det fyra personer som bor där och fyra olika livsvärldar. Min livsvärld är väldigt bred och består av tre städer och flera människor. Vissa människor har en livsvärld bestående av hemmets fyra väggar samt en tur till affären typ. Undrar lite över hur pass mycket storleken på livsvärlden har för att människor ska vara lyckliga... Troligtvis gravt individuellt men om jag drar paralleller till mig själv så känns det ju som jag går ner mig helt när jag tex tentapluggar. Kan sitta inne i en vecka med ica maxi och gymet som enda sociala sammanhang. Iaf jag blir väldigt nedstämd av att ha det så, behöver mina sociala möten och miljöombyten om det så bara är att dra hem till någon och fika typ. Aja, nu har jag fått reflektera i text iaf i brist på klasskamrater.