Fröken Vanilla!

Blev kontaktad av en gammal klasskompis idag på FB. Vi har inte setts på typ 3år men skriver lite i land. Han har inte heller pluggat klart än. Har också ADHD och även han jobbar inom psykiatrin precis som jag dock skilda landsting. Vi diskuterade detta med att man känner att man är trött på vården. Är inte trött på själva jobbet i teorin men reagerar ibland på hur avtrubbad och oengagerad jag känner mig när det handlar om just psykisk ohälsa. På teoretisk nivå känner jag fortfarande stort engagemang men att möta patienterna och ta in det rent praktiskt känns inte alls som det gjorde förr när jag verkligen brann för det. Kul när någon verkligen fattar vad man menar liksom. Det vi kom fram till var väll egentligen att man följer strömmen och pluggar klart och sen helt plötsligt kommer framtidsvisionerna av dig självt.
Nej, det verkar inte vara så för normala människor, det verkar som många kan gå år efter år på samma vårdavdelning och bli bittrare och bittrare människor. Denna grupp av normala människor skulle kanske tom behöva lite adhd-visioner. Men folk med adhd gör inte så, vi kastar oss ut, utan någon som helst livlina för vad som helst är bättre än tristessen i något som är så fruktansvärt uttjatat. Ibland hamnar man så jäkla rätt och ibland blir det platt fall. Men i väntan på visionerna så ska jag inte söka dem. Jag ska bara fortsätta med det jag ska göra och sen får de där visionerna komma till mig i stället. Om jag kommer klara av att följa detta? Haha, jag ska verkligen försöka iaf... För rent teoretiskt låter det ju jäkligt smart! Eller hur?