Alltså om allt på inköpslistan inte är fixat innan bebis kommer så exploderar universum och allt liv dör ut. Så är det! Nu har jag varit duktig och faktiskt fixat det mesta, ok VI, VI vi har varit duktiga. Men nu är det så att vi har några små saker kvar. Dessa verkar inte göra sig själva som de andra nästan gjorde. VARFÖR GÖRS INTE TÄCKEN, KUDDAR OCH SÄNGKLÄDER I UNIVERSALSTORLEK TILL SPÄDBARN?! Får ett smärre utbrott. Har varit inne och ska köpa flera gånger, börjar kolla mått, får migrän och skjuter upp det till sen! Bara det att nu är det typ 7veckor kvar. Vilket är rätt mkt men har nog aldrig varit så här tidspessenistisk EVER!
Här kommer mammasvetet in i bilden. Varför har jag inte samma noggrannhet och välplanerade agenda till mina äldre barn när det tex gäller föräldramöten, kvartsamtal och dyl? Jag vet inte! Men ingen dör liksom av att jag inte går på föräldramöten. Har aldrig heller hört något vettigt på ett föräldramöte och här någonstans har jag missat vad den röda tråden var i detta inlägg.
För att korrigera inlägget här nere👇🏻 Precis all ADHD är nog inte bortblåst...
Fattar ju inte riktigt hur man gör inlägg här längre. Saknar att skriva men gah vad frustrerande det är!
Nu har jag iaf gått in i 3e trimestern, är i vecka 33 och det innebär;
1. Att jag gått upp 20kg 2. Är sjukskriven 3. Är jäkligt trött på att vara gravid 4. Har ett humör som inte är att leka med 5. Allt vad ADHD är är som bortblåst, är seg långsam och tycker normala människor behöver tagga ner lite😂 6. Har spenderat en halv förmögenhet på babyproffsen.
Om detta inlägg publiceras så ska jag blogga mer framöver🤗
I oktober blir vi fler! En liten sladdis. Som vi kämpat, 1,5år ett MA och ett MF så verkar det gå vägen. Du är väldigt väldigt planerad och efterlängtad lilla Snobben❤️
Såg dokumentären supersize me idag. Måste säga att jag fick lite ångest. Nu äter vi väldigt bra mat och väldigt sällan snabbmat. Men alltså, tänk att fel mat kan göra så mkt. När jag tränade fitness så käkade jag ju i stort sett bara kyckling och broccoli vilket jag typ spyr på. Nu när vi försöker bli gravida så är jag mycket mer maniana med kost och träning. Men måste nog äta bättre.
Vi äter massor med italiensk plockmat typ lufttorkade skinkor, marinerad ost och antipasti när vi inte orkar laga mat vilket är ganska ofta.
Jag älskar ju att laga mat egentligen och har börjat göra det igen efter att vi fick lite ångest när vi såg att vårt månadskonto för mat är 5siffrigt🙊 Men nu fick jag kostångest än en gång och kom på att vi äter på tok förlite frukt och grönsaker så nu åker lite mer vegetariskt in på våra veckomenyer.
Sitter och googlar recept men det verkar vara svårt att äta gott vegetariskt samtidigt som det ska vara nyttigt. Men det får bli en liten utmaning att hitta recept där inte snabba kolhydrater, ost och fett får kompensera avsaknaden av kött och jag tycker quorn är jätteäckligt.
Men men det får lösa sig.
Sen hoppas jag att träningen kommer igång igen snart. Tränar mjukt med gummiband just nu då jag har fått någon skum ryggsmärta. Så känns mer som pensionärsträning hahaha😂
Men nu jäklar ska kylskåpet inventeras och fyllas med mer vegetarisk mat. Ska bara hitta några bra recept😊
Idag har jag varit och hälsat på min dementa mor. Det är alltid.väldigt energikrävande och en väldigt underlig upplevelse. Min varma fina mamma som ställde upp i vått och torrt! Kvar finns ett skal som ser ut som henne men en otroligt jobbig, förvirrad och krävande person har tagit över hennes kropp.
Det är en underlig känsla att ens mamma lever men samtidigt på något sätt är död. Eller hur man ska beskriva det. Och att min mamma gick sta och blev dement vid 56åra ålder var väldigt oväntat. En kvinna mitt i livet liksom. Men nu är det som det är och jag har varit snäll dotter och hälsat på men det drenerar verkligen en på energi att vara där och ett filter av smolk täcker resten av dagen.
Jag har senaste veckan drabbats av en konstig mättnad. Jag kan äta två tre skedar sen kommer en enorm mättnad och det tar tvärstopp. Jätteirriterande är det!
Har nu lyckas lirka ut att det kan vara magkatarr. Så vi får se om omeprazol hjälper... Hoppas
Idag har jag verkligen inte haft något att göra över huvud taget. Inte ens saker jag borde göra. Fruktansvärt tråkigt. Det bara kryper i kroppen så jag häller i mig massa kaffe och blir ännu mer krypin i kroppen...
Igår blev det inte riktigt som tänkt. Vaknade och trodde jag skulle ha en lång skön morgon i godan ro. Men fick massor av konstiga sms av systers och sedan ett sluddrigt telefonsamtal.
Jag och min syster har båda migrän. Ingen vanlig migrän utan aurabågar, känselbortfall, synrubbningar och hela paketet. Vid ett fåtal tillfällen har vi även fått tillfällig afasi. Detta är sjukt läskigt då det ju även är ett symtom på stroke.
Igår fick min syster det så jag åkte i ilfart hem till henne för att ev köra in henne till akuten. Detta behövdes inte ( vilket jag tyckte var ett väldigt vågat beslut av 1177...).
Men vi satt och pratade och tänkte på annat istället och red ut symtomen sas.
Efter det blev det hem en liten vända för att sedan åka hem till min andra syster och planera ett litet projekt vi håller på med.
Sen raka spåret hem till min bästa killkompis för middag och där blev jag kvar till klockan 00:30.
Alltså träningsvärken är vedervärdig. Benträningsvärk är så stört smärtsam. Att gå ner för trappen hemma är värst. Sen att sätta sig på toa utan att stödhålla i handfatet är helt uteslutet. Det är faktiskt så illa att jag käkar panodil för att kunna röra mig någorlunda normalt. Men detta borde vara en morot för att träna ben lite oftare och verkligen komma igång och köra 4splitschema varje vecka och inte en månad för att sedan ha uppehåll 3veckor och sedan börja om igen.
Det pratas ofta om att en person med ADHD tänker lika mkt på en timme som en normal person gör på en dag. Detta gör mig otroligt intresserad av hur neurotypiska människor tänker. Det måste vara väldigt abstrakt. Alltså om man borstar tänderna, tänker man då "här står jag och borstar tänderna"?
Om jag borstar tänderna på morgonen så tvättar jag handfatet samtidigt och tänker på helt andra saker oftast associerat till att jag borstar tänderna. Tex tandborstning leder till köpa tandtråd vilket leder till ica maxi vilket leder till kösystem vilket leder till apjobbigt vilket leder till concerta vilket i sin tur leder till att jag måste ta min medicin vilket leder till att jag lämnar tandborstningen utan att stänga av kranen och går ut och tar medicin och fastnar då med något helt annat och hör sen att vattenkranen är på och skäller på Tomas att han låter vattnet rinna för att sedan gå in i badrummet för att stänga av och komma på att jag ju faktiskt borstade tänderna.
Jag hör ofta att folk pratar om att de ska krypa upp i en fåtölj med en bra bok och en kopp te. Detta låter väldigt mysigt i mina öron men det går inte. Jag sitter där i fåtöljen och försöker fokusera på att att läsa och ha det mysigt men jag kan verkligen inte. Jag kan inte börja läsa en bok alls bara sådär och om jag fastnar i en bok så börjar de oftast med att jag läst baksidan för att framsidan var fin för att sedan bli intresserad och läsa epilogen och om den är intressant läser jag sista kapitlet och om det i sin tur leder till frågor hur det hände så börjar jag läsa prologen och om det mot förmodan fortfarande är intressant så läser jag hela boken men då sträckläser jag och går runt hemma med boken framför näsan och kedjedricker kaffe under tiden.
Av allt som behövdes renoveras i huset så är vi klara med köket, nästan! Detta har tagit rätt lång tid och man blir minst sagt mätt på den röra man lever i när man renoverar. Det är bara någon form av stänkskydd som ska upp kvar.
Så här såg det ut i typ två veckor...
Men jag är sjukt nöjd med resultatet! Det blev nästan exakt som jag föreställde mig det i huvudet.
Nu har vi gett oss i kast med sovrummet. Lite mindre kaos än köket men jag lider av att leva i denna röra!
Men om det blir som jag tänkt det så kommer det bli sjukt snyggt😙👌🏻
Jisses vad trögt det går! Trodde på fullaste Alvar att jag skulle plugga om jag åkte hem till syster och drack kaffe. Har suttit med datorn och boken bredvid mig i två timmar nu och boken stirrar fördömande på mig. Varför är det så svårt när man måste? I vanliga fall läser jag gladeligen boken av eget intresse men så fort jag måste så skriker varendaste cell i kroppen "vill inte ska inte gå inte"!!!
Håller på att återhämta mig mentalt efter missfallet. Fysiskt är det inga problem. Försöker att inte gå ner mig i det och blicka framåt och fylla min tid med träning och kost istället.
Vet ju inte hur länge det tar till nästa gång och man måste ju leva under tiden.
Valde nämligen att inte teckna nytt gymkort när vårt gym konkade i augusti. Mycket för att jag ev kunde bli gravid. Men det är bara att inse att detta kan ta tid så jag orkar inte ha träningen pausad längre så nu kör jag.
Startade idag med att lägga om kosten som jag brukade förut och byggt upp ett splittschema som funkar med de redskap jag har hemma (tänker inte köpa nytt kort nu även om jag föredrar att ha ett gym). Men behöver införskaffa bänk, skivstång och lite fler vikter sen klarar jag mig men håller tillgodo med detta nu.
Jag hårdstartade med ben! Lika bra att ta smärtan på en gång så är det över sen! Tror inte folk som inte tränat ordentlig styrketräning förstår vilken smärta det handlar om när folk klagar över träningsvärken efter ett ordentligt benpass😂
Idag har jag gått mellan rosa fluff i morse till att att tårarna bränner på kinderna sen till ren ilska. Det handlar om det fruktansvärt tabubelagda ämnet missfall. För man kan prata fritt om nästan allt som är tungt, cancer, död, psykiskohälsa och you name it man är stark om man pratar om dessa ämnen. Men återkommande missfall? Nä där slöt sig musslan... Jag är rätt trött på både det faktum att folk frågar när vi ska skaffa barn och inte fixar svaret (jag är en ärlig person och svarar ärligt på frågan), sen är jag galet trött på lyckan när varje jäkla graviditet slutar i sorg. Men idag blev jag mer arg än ledsen! Jag VET att vi är många som inte blir gravida på första försöket och som inte får behålla graviditeten när vi väl lyckas, frustration och hjälplöshetskänslorna detta medför är hemska men varför pratar ingen om det? Det är ju psykisk terror!!! Men idag är en mörk dag för oss. Men måste det vara så hemligt, varför, för att det är ett kvinnligt problem och ska stoppas under mattan?
